Resan till Ely

Efter att vi hade varit i Hoover Dam styrde vi hyrbilen mot Ely. Jag guidade och Kristoffer körde genom Las Vegas hårt trafikerade vägnät. Men det gick bra och vi stannade och pustade på en mexikansk restaurang precis utanför den galna staden.

Ganska snart byttes fyrfilsvägar mot spikraka sträckor rakt igenom Nevadas ökenlandskap. Det var riktigt häftigt och såg ut precis som på film, tyckte jag.

I början satt jag mest och förundrades av lanskapet, men efter någon timma blev det lite långtråkigt eftersom det inte förändrades så mycket. När solen började gå ner stannade vi till på den enda macken på typ 80miles.

Det fanns en söt gammal gunghäst utanför som tycktes ha funnits där sedan tidernas begynnelse. Kristoffer sa att ingenting hade förändrats där sedan förra gången han stannade där (för typ 12 år sedan), så jag antar att den där hästen faktiskt har stått där ett bra tag.

Medan vi (Kristoffer) körde fick vi dessutom en fantastisk vacker solnedgång, som inga bilder kan göra rättvis, men jag gjorde ändå några mer eller mindre lyckade försök.
Sedan blev allt kolsvart. Om inte månljuset hade varit så starkt och det hade varit lite färre moln hade man kunnat se vintergatan i dess fulla prakt, men det var fint ändå. Efter någon timma passerade vi Lund som var den sista staden/byn innan Ely.

När vi kom fram till Ely körde vi runt lite och kollade in julbelysningen på Main Street och sedan körde vi upp till affären för att leta efter saffran. Det hade de inte (bakslag nummer 1) och hade heller aldrig hört talas om det. Jag vet faktiskt inte ens om de trodde på oss (att det finns en krydda som heter saffran alltså), men de gjorde i alla fall ett försök att leta lite åt oss. Vi svor för oss själva eftersom vi hade tänk baka lussebullar att bjuda Kristoffers värdfamilj på. Jaja, inget att göra åt det tänkte vi och körde mot familjen Bath. Vi hade knappt hunnit en kilometer innan en polisbil började flasha sin ljus bakom oss och vi fick köra av vägen. Vi hade glömt att sätta på bilens lampor! (bakslag nummer 2) Ganska pinsamt, men polismannen var snäll och kollade oförstående på Kristoffers svenska körkort och sa något i stil med att "well, I can't do anything with this" och lät oss köra vidare utan att ge oss böter. Puh!

Sedan kom vi äntligen hem till familjen Bath. Vi fick världens varmaste välkomnande (först av Tom och sedan av Margret och Thomas) och fick gå lite husesyn. Sedan åkte vi till en restaurang för att möta upp lite fler medlemmar (Paul och Becki) ur familjen Bath. När vi kom fram tjongade jag upp dörren (obs, ej min mening - jag tappade bildörrjäveln) rakt på Beckis bil och lyckades repa både hennes och Margrets bil (bakslag nr3).

Men trots alla bakslag så blev det en fantastiskt lyckad första kväll i Ely. Och en sak som man alltid kan vara säker på när något går åt skogen - är att det bara kan gå uppåt. Och det gjorde det verkligen! Mer om det i nästa inlägg. Nu måste jag faktiskt göra något vettigt av dagen.

Translation: After our visit to Hoover Dam, we (Kristoffer) drove all the way till Ely. We got a gorgeous sunset that no pictures could ever make justice before we reached the little town where Kristoffers spent his senior year in high school. Despite a number of setbacks (no saffron in the supermarket, got pulled over by the police and me effectively scratching two cars) we had such a great first night in Ely with the Bath family. And more good times were yet to come. But more about that in my next post. Now, I've acctually got to make this day count. 

Hoover Dam preview

Jag lovade ju att jag skulle berätta om vår semester i kronologisk ordning. Men eftersom jag tänkte låta Kristoffer berätta om vårt besök vid Hoover Dam, så kommer här bara en liten preview i bilder. Så kommer snart en lite utförligare redogörelse om våra dagar i Ely, NV.

Translation: Here are some pictures from Hoover Dam. I'll let Kristoffer write more about it since he love that construction (and the new bridge of course). I will tell you this, though - that it was the best dam tour we've ever  been to :)

Las Vegas #1

Nu är vi hemma igen. Vilken fantastisk resa vi har haft! Vi har fått fira Thanksgivning med en av världens finaste familjer. Jag har aldrig i mitt liv blivit så varmt välkommen av någon. Det är verkligen en hisnande känsla när någon/några får en att känna sig så otroligt speciell och som tindrar med ögonen till och med när man nämner att man är intresserad av vattenrening ("It's really not that interesting", försökte jag generat säga efter att blivit bemött med "ohh" och "ahh") Jag kan verkligen inte finna ord som gör den familjen rättvis - de är helt enkelt fantastiska och jag saknar dem redan.

Men, jag tänkte ändå inte börja berätta om gästfriheten i Ely, utan istället beta av min och Kristoffers Thanksgivingsemester i kronologisk ordning.

Först ut var Las Vegas.
Vilken märklig stad. Mitt ute i öknen har den växt fram. Långt bort från allt annat känns det som. Det var lite som att komma till en fantasivärld. En stad där en man som predikar bibelns ord står jämte super mario bros som i sin tur står jämte två poserande showgirls.
Vi hade bokat in oss på New York New York med utsikt över the Strip. Hade tänkt att vi skulle testa deras häftiga berg-och-dal-bana men på något sätt blev det inte av. I stället hade vi fullt upp med att promenera upp och ner längs the Strip och in och ut på alla kasinon.
Vi kollade på Bellagios fantastiska fontäner
och Mirages vulkanutbrott.

Vi åkte down town till det "gamla" Las Vegas
Vi spelade lite
Och när varken speldjävulen eller lyckan ville innfinna sig kom vi på ytterligare sätt att bränna pengar på nämligen outlet shopping! Lyckades faktiskt köpa så mycket att vi fick övervikt på planet hem (väskan vägde typ 30lb på vägen dit och 52lb på vägen tillbaka), detta trots att vi bar våra nya supertunga boots på oss.
Och självklart åt vi en massa (skräp)mat också och drack massa gott. Just den här bilden är från en pub utanför the Venitian och i kanalerna sjöng gondoliärerna Santa Lucia på italienska, vilket jag tyckte var festligt.
 Dessutom fick vi också chansen att möta upp en av Kristoffers high school kompisar och hans fru på Paris' restaurang Sugar Factory. Där beställde vi läskigt söta drinkar (jag tog en rosa hubba bubba drink med riktigt skrikrosa tuggummi), åt smaskig mat och hade allmänt supertrevligt tillsammans.

Det var lite om vad vi gjorde de första dagarna i Las Vegas. Efter det åkte vi till Hoover Dam. Men det tror jag att Kristoffer vill berätta om så det överlåter jag till honom :)

Translation: We have had such a great Thankgiving holiday and I already miss the people in Ely. They are among the kindest people I've ever meet and I truly feel blessed by their warm welcome. But, though I could continue to gush about them for ever, I'm not going to. Instead, here are some pictures from our first days of the vacation in Las vegas.

Håll ut

Hej allihopa! Det är lite skralt med uppdateringarna här på bloggen just nu. Det är inte för att vi inte gör någonting utan tvärtom - vi har fullt upp! Förra söndagen åkte vi till Las Vegas och i onsdags kom vi till Ely, NV för att fira Thanksgiving med Kristoffers värdfamilj från hans highschool-år som utbytesstudent. Vi lovar att återkomma med en full redogörelse med vad som har hänt. Tills vidare får ni hålla tillgodo med dessa bilder :)

Translation: Have been busy celebrating Thanksgiving with Kristoffers old host families from when he was an exchange student in Ely, NV. Were having a blast, but are simply too tired/busy to blog about at the moment since we'll full of turkey. Promise to write more soon, though.

Träbroar i the north west

Den gånga veckan har jag spenderat i den nordvästra delen av USA. Jag och min chef på FPL reste till Yakima Valley som ligger i delstaten Washington. Washington är kanske mest känt pga Seattle med sitt blöta regniga klimat? Men om man korsar kaskadbergen österut så kommer man till ett ganska tort nästan ökenlikt klimat där man odlar mycket grönsaker och frukt. Tidigt i måndags morse så flög vi Madison-Chicago-Seattle för att resa vidare med bil till det lilla samhället Toppenish. En liten småstad som faktiskt påminde väldigt mycket om den lilla staden Ely, NV där jag bodde ett år.

Det var snö i Snoqualmie passet

Under två dagar så inspekterade vi sju träbroar med varierande åldrar från 30-70 år. De flesta av broarna går över bevattningskanaler, och eftersom det inte direkt är odlingssäsong så var dom inte överfulla. Det var så pass mycket dock att vi stod med vatten upp till midjan på några av broarna. Alla broar vi tittade på var balkbroar med en spiklaminerad platta ovanpå. Balkarna var oftast 19” x 6” vilket är ungefär 500 x 150 mm. Centrummåtten mellan balkarna var ca: 500-600 mm. Ovanpå så ligger det en 100 mm tjock hopspikad träplatta. Träslaget Douglas-Fir (Douglasgran på svenska) är ganska naturligt motståndskraftigt mot röta plus att alla broar vi inspekterade utom en var kraftigt impregnerade med kreosot (vilket är förbjudet i de flesta civiliserade längder nu för tiden med undantag för Norge, Finland och USA). Men det var verkligen imponerade att se en 70 år gammal bro i så bra skick. Den visade inte några direkta tecken på att den inte skulle klara sig många år till. Till råga på allt så var några av broarna kraftigt trafikerade av normal trafik men också av tung godstrafik och eller jordbruksredskap. När vi inte hängde under träbroar i våra vadastövlar så hängde vi på sköna lokala hak så som ”Dads”, ”The branding iron” eller det mer eller mindre obligatoriska indiancasinot.

En cirka 60 år gammal träbro i Yakima county

Jim och David kollar träkvalité med hjälp av en motståndsborr

Vi arbetade lite snabbare än beräknat så vi var klara med inspektionerna redan på onsdagen. Detta betydde att vi hade lite extra tid på torsdagen eftersom vi bara skulle resa tillbaka till Seattle den dagen och flyga hem på fredag morgon. Detta var ju toppen eftersom jag inte sett så mycket av den här delen av landet. Så efter en stadig frukost på ”Dads” bestående av äggröra, bacon, toast, pannkakor med sirap (vad jag skulle vilja säga en normal frukost denna veckan) så åkte vi tillbaka till Seattle och in i stan. Vi passerade först ett bergspass som heter Snoqualmie (orten är mest känd för att vara inspelningsplats till Twin Peaks). I krokarna innan Seattle så ligger Snoqualmie falls (ett ganska imponerande vattenfall med en fallhöjd på 82 meter). Vi körde också över världens femte längsta flytande bro över Lake Washington. Det är igentligen två broar som ligger parallellt, Homer M. Hadley Memorial Bridge och Lacey V. Murrow Memorial Bridge. Dom är omkring 2 km långa och har tillsammans 8 körfält. Detta går ju ingenjörerna igång på stenhårt. 

Vi åkte ju givetvis inte till Snoqualmie Falls för att titta på ett vattenfall!
Det finns en fin träbro där!

Flytande broar över Lake Wasington

Vi hade lite begränsat med tid i Seattle så vi körde på dom säkra turistkorten med Pike Street Market (en fiskmarknad känd för att man kastar fiskarna fram och tillbaka), Seattle Center Monorail (en 1.6 km monorail som går från Pike street till the Space needle) och till sist en tur upp i tornet. The space needle och monorailen byggdes till värdsutställningen 1962, så det är ganska häftigt att se en fungerade monorail som är 50 år gammal. När det gäller höga torn och utsikter så får jag ändå säga att Eiffeltornet läxar ju upp ”rymdnålen” rejält med den dubbla höjden och en allmänt tuffare konstruktion. Jag hoppas att jag och Lina får chansen att återvände till the northwest pacific för dels finns det en massa mer som jag skulle vilja se i Seattle men sen skulle jag gärna besöka Portland i Oregon och Vancouver i British Columbia. Jag upptäckte för övrigt en riktigt god öl som heter Red hook ESB på min resa. Jag ska leta upp var jag kan köpa den i Madison och skriva lite mer om den.

Pike street market på kvällen

Lite av Seattles skyline med Mt. Baker i bakgrunden

Seattles största landmärke (i dubbel bemärkelse) från en annorlunda vy

Redan nu efter bara två månader i Madison så känner jag att det var ganska skönt att komma ”hem”. Inte minst till min älskade fru som har fått njuta av våra nya duntäcken själv en hel vecka. Det förbannade flygbolaget slarvade bort min väska i Dallas, men vid 01:30 på natten så ringer dom och säger att dom är påväg med den. Mer träbroar får det bli om några veckor när vi ska åka till Iowa och inspektera broar. 

Snow flake cutting party

Igår kväll vad jag på ett typiskt (hrm..) och ytterst traditionellt (hrm... eh... ja) "snow flake cutting party".  Vi började med att gå loss med saxarna för att skapa fantasifulla och unika snöflingor, efter en noggrann genomgång av tillvägagångssättet. Tanken var att vi skulle kolla på Snobbens thankgivingavsnitt också som uppladdning inför nästa vecka, men deras dvd-spelare valde att strejka kvällen till ära. Gjorde inte så mycket dock, säger jag som inte vet vad jag missar :) Vi skippade kvällsmaten och åt lussebullar och chokolate chip cookies med champagne till. Oerhört trevligt var det i alla fall.

Jag var till och med så modig att jag körde (jag gillar ju inte att köra bil liksom) vår monsterbil dit. (Och nej, jag drack naturligtvis inte och körde bil efter - så amerikaniserad har jag inte blivit än) Eller ja, så värst modigt var det väl egentligen inte om jag ska vara helt ärlig. Jag ville helst skippa att vara ute i mörkret för mycket eftersom jag just nu plöjer igenom twilight böckerna (bättre sent än aldrig?). Jaha, säger ni då. Och vad i hela världen har det med bilkörandet att göra? Jo, det ska jag tala om för er. Jag har extremt livlig fantasi och ju kortare tid jag kan spendera i mörkret (bland alla vampyrer och varulvar) desto bättre. Då känns det säkrare att sitta fastspänd i en bil.

Eftersom Kristoffer är borta på östkusten den här veckan fick jag med mig en påse chokolate chip cookies hem till honom. Väldigt gulligt!

Translation: I had a blast at Megans 'snow flake cutting party' last night! We went wild with the scissors and cut some very creative and 'unique' snow flakes. After a while we even brought out the glitter. Fun! We skipped dinner and filled out stomacks with saffron buns, chockolate chip cookies and champagne (well, not me because I was driving). A very good night indeed. (I mean, how could anyone go wrong with glitter?!)

Hur gör de?

Hur gör de egentligen? Alla de där bloggskribenterna som så obehindrat knäpper bilder på sin dagens outfit i spegeln (obs, fortfarande inget jag tänker börja med). Så obehindrat de får det att se ut att hålla sin systemkamera samtidigt som de bländar med sitt signaturleende. Jag var ju naturligtvis tvungen att testa det själv, men... Alltså jag vet inte om det är för att jag knappt når upp till spegeln eller om jag bara är allmänt obegåvad på att ta bilder på mig själv, men jag menar - det går ju inte!

Vet inte riktigt varför jag fick för mig att försöka mig på det här. Gissar att jag försöker visa upp mina nyinskaffade öronhängen (ja, jag vet att det inte heter så, men jag tänker fortsätta säga det ändå!) men som ni ser går det så där. Har fortfarande ganska bra pokerface dock.

Arrrgh! Jag blir galen och losar mitt pokerface men försöker fortfarande se glad ut. Resultat = crazy lady! Hoppas verkligen inte att det senare ska bli mitt 'signaturleende'.

Translation: I tried to snap one of those typical blogg pitures in my mirror. But, it's f-ing impossible to get it right. Arrgh, I will not try this again. Or maybe I should buy myself a mirror that I doesn't force me to stand tiptoe in order to get a glimpse of my reflection... 

Ljusterapi

Snart är det jul. Jo men det är sant. Herregud, november är ju snart slut och då är det dags att börja piffa lägenheten inför the big holiday. Vi har faktiskt tjuvstartat lite redan. Inte så mycket glitter och glans än så länge men lite ljusslingor har i alla fall inhandlats (svårt att visa på bild men jag gjorde i alla fall ett försök med bilderna nedan). Funderar bara på var vi ska hänga upp de andra två ljusslingorna. Tror det får bli en i sovrummet också för att öka på mysfaktorn ytterligare. Och så slog vi så klart till på lite röda värmeljus och massa vanliga ljus när vi var på Ikea.

Väntar med spänning på att se om amerikanarna dekorerar sina hus så galet som de gör i alla filmer, eller om det faktiskt bara är just på film som folk går bananas med julbelysningen. Fast... Med tanke på hur dåligt med gatubelysning det är här så börjar jag faktiskt förstå folk folk som klär in hela sin trädgård i lampor. Om de bara ville skippa alla självlysande tomtar och renar så skulle jag vara nöjd. Men, jag ska inte döma förrän jag har upplevt det.

Translation: Since we are leaving Madison during thanksgiving and the rest of november we are slowly starting to prepare for Christmas by putting up some more lights. I love waking up to those warm and bright christmas lights.

Ikea

Igår ägnade vi oss åt den största klichén som man kan göra som utlandssvensk - vi åkte till Ikea. Det finns inget Ikea i Madison så vi åkte till det närmsta som ligger utanför Chicago. Allt var så välbekant och man visste i vilken ordning (nåja, nästan i alla fall) som saker och ting kom. Man vill ju liksom inte vara den typen som åker utomlands för att äta och göra samma saker som hemma, men let me tell you, det kändes jäkligt bra att komma dit. Även om vi inte åt några köttbullar. Vi köpte dock med oss en burk lingon för säkerhets skull...

Vår nya "sänggavel" som är härligt grön

Hursomhelst. Vårt mission var framförallt varsitt duntäcke och tillhörande sängkläder, men eftersom det var vi som var där kunde vi naturligtvis inte hålla oss från att köpa något att sätta upp på väggarna också. Efter att ha hittat en stor grön tavla med bambu bestämde vi oss för att det får bli grönt i sovrummet. Letade hur länge som helst efter lakan men det fanns inte att köpa separat så vi fick slå till på ett kitt med olika fitted sheets.

Grönt ÄR skönt

Köpte naturligtvis mer än bara sängkläder men de är de enda som fastnade på bild så jag berättar mer om våra köp någon annan dag. Nu ska jag krypa tillbaka ner i våra mysiga duntäcken för jag är ensam hemma och så älskar jag hur täcket prasslar så där härligt ni vet.

Det här är vad vi tittar på när vi ligger i sängen än så länge.

Translation: Yesterday it was Veterans Day and Fathers Day and we celebrated it by doing the typical cliché (as a swede) - we went to Ikea. It felt disturbingly good, and a bit odd as well, going there. We found all the bedroom stuff that we have been looking for since we arrived in Madison, so now I'm going to enjoy that by going back to bed and cuddle up under our crisp new duvets. 

Man måste ju älska amerikansk frukost....

Helg igen, inget jobb på två dagar, college football på lördagen och NFL på söndagen, och vår nya tradition att äta frukost ute på helgerna. Som rubriken lyder så gillar jag verkligen att äta en stor rejäl amerikansk frukost. Jag är inte mycket av en frukost-människa hemma i Sverige även om det har blivit bättre med åren. Men här så ser jag verkligen fram emot att sitta och äta länge och mycket.

Idag så åkte vi redan vid strax efter halv nio till ett ställa som jag läst om. Det heter Mickies Dairy bar. Det ligger precis vid Camp Randal station för er som vill hänga med på kartan. Det ser inte mycket ut för världen på utsidan, inte på insidan heller om man ät ute efter en vacker inredning. Det är lite "diner" över det hela när man kan äta vid disken eller i ett bås, men det finns också en del långbord. Det finns ingen host som sköter det hela utan man det är huggsexa om platserna. Vi hade tur och slapp vänta, det vara bara att traska in och ta plats vid disken. En halvtimme senare så var det kö genom dörren ut på gatan! Lina beställde 2 ägg med toast och lite frukostkorvar vid sidan. Jag gick direkt på deras största utmaning "the Scrambler". Jag kan bara beskriva det som ett berg av scrambled eggs, men skinka och stekt potatis. Till det får man givetvis lite gravy och toast. För att verkligen få en utmaning så beställde vi en stor Milk shake, som dom också är kända för (det är ju trots allt en Dairy bar!) Efter ett tag så var det bara att inse att man mött värdigt motstånd. Efter halva min portion så var jag tokmätt! Men som tur är, vilket är super i USA, så fick jag med mig resten hem.

Äta vid disken på Mickies Dairy bar 

Såhär mycket var det kvar när jag var proppmätt. Minst hälften kvar... 

Vi fortsatta lördagen med att åka runt och second hand shoppa lite. Köpa fotoramar och böcker har blivit lite av en last för oss här. Men jag är säker på att Lina kommer att skriva något mer om detta.
Efter jag kom hem och bevittnade när Badgers tog en stabil seger mot Indiana University i Bloomington, IN. Matchen slutade 62 - 14 så man kan väl i ärlighetens namn aldrig säga att det var en särskilt spännande match. Annat blir det nästa helg när Badgers har sin sista hemma match för säsongen mot ett obesegrat Ohio. Vi passade på att gå på bio på lördagseftermiddagen. Kollade på Wreck-it Ralph.

Vi på bio

I morgon måndag så flyger jag till Seattle, WA för att inspektera broar. Vi ska ju inte hänga i Seattle (det hoppas jag göra någon annan gång) utan köra till ett ställe som heter Yakima, WA. Jag och Jim ska tillsammans med några från området inspektera sju träbroar. Det ska bli spännande, men jag är lite orolig att det kommer vara kallt satan. Vi har och köpte vadastövlar för att vattnet under broar var ganska högt. Skönt att stå i strömmande kallt vatten i tre dagar! Jag lovar en utförlig rapport nästa helg!

Ha det fint!

Jobb sökes!

Jag har så mycket positiv energi i mig nu. Och allt beror på två brev. Det ena hemifrån Sverige och det andra från amerikanska staten. Jag har ju skrivit lite om lyckan i att få ett riktigt brev tidigare och kommer nog skriva om det igen för jag blir så himla glad när jag får sådana brev.

I torsdags fick i alla fall jag och Kristoffer ett sådant där fantastiskt brev. Ett brev från min farmor och farfar. Farmor hade skrivit långa snirkliga rader om allt stort och smått som händer hemma och jag var tvungen att gråta en skvätt för att det var så fint och för att jag saknar dem så mycket. Farfar hade också skrivit några rader, som var minst lika snirkliga, om träbroar bland annat. Och så skickade de med ett tidningsutklipp på Sveriges enda täckta träbro till Kristoffer. Så himla fint och omtänksamt. Jag har verkligen världens bästa farföräldrar!

Farfar, jag och farmor på mitt och Kristoffers bröllop

Det är ju ganska få saker som kan toppa ett sådant brev men i fredags fick jag i alla fall ytterligare ett som åtminstone kvalar in på topp fem listan. Det var ett brev från USCIS.
Gud, tänkte jag. Det här kan inte vara bra nyheter. Det har nämligen bara gått lite mer än en månad sedan jag skickade in min ansökan om EAD. Jag öppnade det i alla fall med darrande fingrar och läste de översta raderna:

 "Your Application Has Been Approved"

Hurra! Nu är det bara att börja leta jobb här i staterna. Roligt och läskigt på samma gång. Så om ni vet någon i Madison, WI som är sugen på att anställa en Civilingenjör fram till juni - Let me know!

Translation: I have received two great letters during the past days. The first from my lovely grandparents. They are two of the most caring and kind persons I know and I just miss them so much. And even though a had to cry a bit when I read their letters, it feels good to get a hand written letter from them and know that they are ok.

The other letter was from USCIS stating that my EAD (Employment Authorization Document) has been approved! That letter definitely found it's spot on my "top five best letters list". This means that I can finally start looking for a job here in the US. So, if you know anyone who want's to hire a Civil engineer - Let me know!

Burning the prairie

Idag har jag hjälpt till hos Lakeshore preserve och igår var jag där och hjälpte till när de skulle lunta prärien. Ja, alltså jag gjorde ju inte så mycket. På grund av alla rigorösa säkerhetskrav och försäkringar så måste det vara en konsult som gör sådant. Luftfuktigheten och vinden måste vara exakt rätt för att de ska få lov att bränna. Men jag kunde däremot passa på att dokumentera allt :)

De hade massa tuffa grejer att bränna och släcka med.

Det är häftigt vilken kraft elden har när den får fart. Igår var dock inte så spännande. Det visade sig att det var lite för fuktigt så vi fick bara bränt en av del av prärien.

Men de ska göra ett nytt försök till våren så jag hoppas på något mer spännande då.

Translation: Today and yesterday I helped out at the Lakeshore preserve. They were burning the Biocore Praire and I helped documenting it. Unfortunately the humidity was a bit high so we only got a good burn in one of the fields. But they're going to continue the work next year so they wern't too dissapointed. I I got some good pictures so I'm pretty happy too :)